postmodernasubalterna

Eftersom jag producerar en hel del skräp och åsikter som inte får plats i vad som betraktas som mitt vetenskapliga mästerverk (min mastersuppsats, om någon hade missat detta!) kanske det är på sin plats att dra igång ett högst subjektivt bloggande igen, eftersom jag har så mycket tid och energi över att tycka saker som i sig inte alls är relevanta eller vederlagda fakta. Denna gången, som flera gånger förut är jag ytterst vansinng på Sverigedemokraterna. Varför? Varför inte?
   Jag är ypperligt besviken på hela Europa, som befinner sig i ännu en härlig ekonomisk kris (hur länge har vi inte befunnit oss i en ekonomisk kris?), men ÄNDÅ propagerar för hur fantastiskt bra marknadsekonomi och privatisering är. Face it, vi sitter på ett gäng höger-regeringar inom EU, flera nationer har en lägre tillväxt, större arbetslöshet, sämre utbildningssystem och ökande klassklyftor än på många år. Men vad debatteras? Huruvida flickor ska få ha slöja i skolan. Vilka åtgärder genomdriver man? Att flickor inte ska få ha slöja i skolan.
   När utomjordingarna anländer och utplånar mänskligheten lär de ju skratta gott åt vårt mångkulturella samhälle och våra skenheliga demokratier.
   Sverigedemokraterna då? Jag har haft privilegiet att läsa igenom lite kommunfullmäktigeprotokoll den senaste tiden. Det är fantastiskt intressant, likt de youtubeklipp från riksdagen där den gode Jimmie Åkesson tar upp helt fiktiva scenarion. Herr Åkesson, nej, han är fan ingen herre. Åkesson, eller jag ska stava det med z bara för att understryka hur töntig han är. Åkezon tar vid ett tillfälle upp lagen om skydd för minoriteter (minns inte dens exakta korrekta benämning) och menar att ett skydd mot minoriteter är i allra högsta grad odemokratiskt, då de bara verkar syfta på folkslag som inte är "svenskar". I de områden (förorterna) där "svenskar" är i "minoritet" gäller dock inte lagen som skydd mot dessa. Vad Åkezon då glömmer är ju att alla svenska medborgare, oavsett etnicitet, faktiskt har skydd av den svenska lagen där man faktiskt inte är tillåten att döda/råna/misshandla/trakassera/göra allmänt dumma saker mot NÅGON (oavsett i vilket område man bor). Åkezon verkar också mena att det skulle finnas fall där "icke-svenskar" eller "invandrare" eller "folk som inte ser helt vita och blåögda ut" skulle kunna begå brott och sedan få skydd av minoritetslagen och därmed inte kunna dömas.
   Verkligen Åkezon?
Rent praktiskt? Fungerar samhället så här? Hur många av "annan kulturell härkomst" blir frikända för brott de begått just för att de är av "annan kulturell härkomst"? Kan vi inte få ett exempel? Jag är dödligt nyfiken. Och snälla, snälla SD.. kan ni inte ge en korrekt definition på vad en svensk är?

Jag har, som de flesta som någonsin träffat mig vet, en viss benägenhet att prata, mycket och länge, gärna hetsigt och alltid passionerat om sådant som ligger mig varmt om hjärtat; historia, politik, medmänsklighet, kultur, filosofi och ekonomi. Ja, vanliga klichéer, och ämnen som jag långt ifrån behärskar särskilt väl. När jag var yngre, mer utagerat arg, under senare år, lite mer återhållsam då jag lärt mig skilja agnar från vetet. Vilket innebär att blir jag förbannad under en diskussion idag är det för att a) personen jag diskuterar med är intellektuell (till viss mån, på något vis) och b) trots denna intellektuella kapacitet vägrar förstå att jag har rätt. Är personen i fråga korkad eller bara ute efter att provocera är jag emellanåt såpass klarsynt att jag helt enkelt ignorerar denne/a och tänker på små, fluffiga kaniner som nafsar maskrosor en sommardag.
   Det är den intellektuella personen som gör mig ledsen vilket oavhängigt gör mig arg. Jag har ju sällan gått emotsagd i min lilla bubbla jag valt att leva i, och en krock med andras åsikter och värderingar kan ibland bli för mig likt ett möte mellan Bush och Gandhi. De få sanningar jag hunnit lära in, ta till mig och så småningom också praktiserat med positivt resultat borde väl vara allmängiltiga? Det måste väl finnas något gemensamt inre hos alla människor, där vi kan enas om en simpel kod: vad är rätt och vad är fel? Koden kan inte komma utifrån, från 10 budord, 5 torahs, 4 vedas, eller ens 114 suror. Man måste ju, som människa i relation till andra människor kunna enas om en sak som är rätt, en sak som är fel?
   Vad är så etik? Vad är en moral? Samtliga kulturer eller civilisationer vi idag har baserar alla sådana relaterade frågor till dessa våra heliga skrifter. Men om nihilisterna har rätt och inget större finns, måste vi lita på oss själva? Framför allt måste vi lita på våra medmänniskor. Men i en tid där globalisering, multi-kultur, mångfald och integration är ord vi får lära oss sedan barnsben, hur långt sträcker sig uttrycket "medmänniskor". Familj, kusin, vänner, arbetskollegor, skolkamrater. Är vi skyldiga att hjälpa en vilsen turist i parken? Kan vi glädja oss till att hjälpa en handikappad av bussen, trots att vi aldrig mer kommer se personen? Självklart, det är ju inga stora uppoffringar. Men vidare då? Kan vi hjälpa en kompis med en hundralapp till lite mat och toapapper? Jadå. Skulle vi bjuda en blinddate på biobesöket? Varför inte. Skulle vi, trots att våra nya Versace-skor blev förstörda, rädda ett barn från att drunkna i vattenbrynet? Skor kan man ju köpa nya, ett barns liv måste räddas!
   Men skulle vi avstå från att i första hand köpa dessa skor och skänka pengarna till Unicef istället, som definitivt kunnat rädda fler än ett barn för samma pengar? Så långt tänkte vi inte. Det är naturligtvis enklare att leva sitt liv och reflektera över vad man köper än att reflektera över vad man inte lägger pengar på. Det är naturlgtvis enklare att hjälpa något direkt, här och nu, polaren som är pank och betalar tillbaka nästa månad, än att tänka långsiktigt på en sund utveckling för världen. Tar vi inte hand om våra medmänniskor nu, kanske de inte tar hand om oss, när rollerna är ombytta.
Det hela, mänskliga varat, handlar ständigt om vad man tjänar på ett agerande. Vad tjänar jag - mår jag bra av det? Får jag betalt för det? Lär jag mig något av det? Får jag nya vänner av det? Det är hela tiden tjänandet som utnyttjas som drivkraft av våra inren. Vad är då meningen med att vi kanske är vegetarianer, källsorterar, köper ekologiskt, skänker pengar, anstränger sig? Det finns hela tiden en konflikt mellan att veta att man agerar (vad som kallas) rätt (vilket man kanske gör och vet varför) och huruvida detta agerande i sig har en större mening, annat än här och nu? Varför intresserar global acceptans och samförstående mig? Varför tror jag att jag kan bidra med något? Varför argumenterar jag med mig själv, likväl som med andra, för att utvärdera allas vårt agerandes syfte? Är det enklare att säga "Detta hände på grund av detta, och jag gör därför detta", än att bara låta det vara handlingar efter handlingar. Jag måste sträva efter något, vad som helst, för att mitt liv ska få mening, och denna strävan får aldrig ta slut, för poängen är ju inte att man ska leva "klart" innan man dör. Att vara människa är att vara Sisyfos. Det finns ingen styrande hand, det finns ingen övergripande mening, men för att jag ska fungera här och nu, agerar jag såhär.

1. Jag är inte religiöst aktiv.
2. Jag är varken patriot eller anti-patriot.
3. Jag tycker det är fel att döda oskyldiga.
Men. Vad som hände i Stockholm i lördags är otroligt mycket mer komplext än intrycket jag får av tidningarnas rapporter och skribenters reaktioner. Istället för att söka förklaringar söks skyldiga, istället för att söka motiv bakom en självmordsbombning försöker man förutspå framtiden. Istället för att placera in händelsen i en kontext som skulle kunna ge svar till alla drabbade, hela svenska folket och även utom-svenska påverkade väljer man att bygga upp en hotbild, en rädsla, och därmed skapa fler konflikt-zoner. Jag erkänner att världen är fucked up, jag erkänner att extremism är farligt, och jag erkänner att terrorverksamhet i Allahs namn ger Islam ett krigiskt ansikte som främst blickar mot västvärlden. Men hur blev det såhär? Storyn går tillbaka flera hundra år, Islam är av naturen en religion som kräver vidarespridning av sitt budskap, som strävar efter ett globalt muslimskt broderskap och som behöver ett muslimskt politiskt styre för utövarna av religionen. Inom skäliga ramar accepteras kristendom och judendom i detta muslimska rike. Kristendomen har dock inte accepterat muslimer i sitt rike, utan segregationen var märkbar redan under medeltiden. Detta har under årens lopp, kolonialismen, imperialismen och globaliseringen till förtjänst skapat en outtömlig källa för konflikter, och förutspås av diverse teoretiker utmynna i "The Clash of Civilisations" - en oundviklig, övervåldsam slutgiltig strid mellan den västerländskt kristna modernismen och den österländskt muslimska traditionalismen. Ett rike mot ett annat. Nog om detta, tillbaks till samtiden, vad har detta med en svensk julrusch att göra? Sverige, precis som Italien, Frankrike, Holland, Spanien och diverse andra EU-länder har gått till en högerstyrd regering under senare år. Moderaterna i Sverige kan naturligtvis inte jämställas med Berlusconis och Sarkozys direkta fascism och främligsfientlighet, men lika lite som vi gör skillnad på iranska, irakiska, syriska eller pakistanska regeringar, nyanserar andra länder de europeiska regeringarna. När SD valdes in i vår blev detta en världsnyhet, det skrevs i New York Times om lilleputtlandet där Lars Vilks hägrar och fd nynazistiska partier sitter i riksdagen, där vi exporterar vapen till Israel och för krig i Afghanistan. Sverige har antagit sin globala roll, något vi låtit bli att göra i de två första världskrigen, allierade med Europa inför ett tredje. I försvar av demokratin. I försvar av SD i riksdagen, i försvar av vapenexport och i försvar av hets mot folkgrupp. I försvar av oljefinanspamperna. Sverige har äntrat världsscenen, Sverige är numera ett mål. Rättfärdigar detta en självmordssprängning i Stockholm? Nej. Rättfärdigar det här oskyldigas död? Absolut inte. Anser jag att Sverige får skylla sig själva och att extremisterna är något vettigt på spåren? Nej, självklart inte. Det finns oundvikligen problem med Mujahideens i många muslimska länder, men inga insatser västvärlden gjort i dessa länder har knappast hjälpt till att beveka problemet, tvärtom, underblåst en konfliktsituation som eskalerat i helt missriktade terrorbrott.
   Tidsandan har oundvikligen bestämt sig för att svenskar är oskyldiga till sin regerings agerande, men muslimerna är ansvariga för sina religionsbröders extremistiska feltolkningar av Koranen. Det begås brott och våld precis överallt i världen, ska inte hela världen hållas ansvariga för dessa då? Nej, man ska ju välja ut folk, bura in dem, isolera dem, avrätta dem, fighting fire with fire! Men eld slocknar inte med eld. Ackumulera lite kunskap och vi ska lära oss hur man släcker eldar, perspektiv, insikt, förståelse. Vi är beroende av omvärlden, vi kan inte leva utan den. Så vi måste lära oss att komma överrens med den.

Då jag på sistone ofta suttit inne med en nyopererad igelkott, Damien Rice, World of Warcraft och kolonialhistoria medan snön vuxit sig högre utanför min tröskel bestämde jag mig för att göra ett besök i den där riktiga världen som jag läst så mycket om men nästintill glömt bort. Det var lördag, det var fest, det var gott sällskap och det var, förhållandevis, helt okej musik. Festen som jag bjudit mig själv till förärades plötsligt av tio ståtliga killar i välpressade skjortor och ryktbara back-slick-frisyrer. Som den otroligt öppensinnade, väluppfostrade flickan jag är så dömer jag ingen och vet att även bakom ett kreditkort som pappa betalar kan det döljas en form av intressant tankeverksamhet. Alla presenterar sig dessutom artigt, vilket jag tycker bådar bättre än deras klädstil gör. Men. Ack. Och. Ve. Jag blir alldeles snart alldeles förfärad och alldeles mållös. Det visar sig att 9 av dem inte vet vem som bor i lägenheten, men att de gärna passar på att supa till det på andras livsrumsbekostnad. En härlig kille vänder sig till min tjejkompis och frågar "Hur långt inne är jag, så här (måttar med fingrarna), såhär eller såhär?". Inget "Hej, jag heter XX och bor i XX, vad heter du?". Inte ens en jävla enkel raggningsreplik som "Vilka vackra ögon du har!" Inget. Han frågar helt sonika hur långt inne han skulle vara bara genom sin blotta uppenbarelse. Snart visar det sig också att den absolut otrevligaste utav dem, som spyr Stockholmscynism och majonnäsdryga förolämpningar över både vänner och främlingar visar sig vara Carl-Robert Holmer-Kårell. "Carl-Robert Holmer-Kårell", säger ni, "det känner jag inte igen." Nej, precis. "Tittar ni inte på film eller?", säger hans vän bestört. "Jo", säger min vän Lotta. "Hallå, Eva och Adam, han som spelar Adam!", säger Carl-Roberts stolta vän. "Jahaaa", tänker vi alla. Så det här är killen som spelade Adam i en barn-tv-serie för 15 år sedan och DÄRFÖR tycker det är okej att bete sig som ett svin mot okända människor, i ett hem han blivit inbjuden till. Makes perfect sense. Vännerna var dessutom stolta över sin kamrat, och ursäktade hans beteende med "Han är inte sån när man väl känner honom..." Mhm? Så att bete sig som ett as mot sina vänner, mot inbjudna gäster till en fest han inte ens hör hemma på kan ursäktas med ett "Han är inte sån när man väl känner honom". Varför ska han vara sån när man inte känner honom då?
   Och det är här, mina vänner, kärnan till problemet ligger. För vad är det för bilder vi hela tiden matas av? Vad är det för retorik som faktiskt köps och säljs och efterfrågas av marknaden? Tyvärr, tyvärr, tyvärr är det ju just denna svin-exponering, förnedrings-tv och icke-presterande ytbaserad kändismarknad som säljer. Det är snabbt, det är lättillgängligt och det är underhållande så länge man kan distansera sig till det genom att helt enkelt stänga av tv-n. Men det när också en mentalitet hos oss som vuxit upp i detta klimat, om att allt man behöver göra är att svina till det i direktsändning, ha sex offentligt, eller måla sig blå för att man ska kunna göra sig en karriär på det. Och när ens 15 minutes of fame är över, så gör man det en gång till, i ett reunionprogram på tv5. Kändisskapet är målet, vägen dit kvittar. Hur kunde det bli så? Behöver Sverige en Hollywood-dröm där allting är möjligt, och alla kan "lyckas"? Är det fel att plädera för en god uppfostran och att livet är mer än att samla ligg på hög i sin telefonbok? Eller är det jag, som är too old for this sh*t och borde stanna inne på lördagarna? I såna fall är jag inte rädd för att bli gammal, i såna fall tar jag mina värderingar och min självgodhet och klappar mig själv på axeln i min ensamhet. Jag kan omöjligtvis vara en del av detta, hur mycket jag än skulle försöka. Men att vara tonåring i det här klimatet måste vara tuffare än någonsin.

Så är det strax December, och i December drabbar oss en tanke och enbart en tanke: Snart är det jul. Ja. Snart är det jul, precis som det är varje år, och som varje år så ska man, bör man, och även, vill man handla presenter till sina nära och kära. Jag är personligen en big sucker för julen. Jag älskar blinkande lampor, glitter, as-tramsiga, fartfyllda jul-låtar och allt däremellan. Köpa julklappar är för mig inte jobbigt, utan ett nöje, jag gillar att hitta den där speciella, personliga presenten som jag vet skulle passa till just den eller den, och jag är en av de där hemska människorna som faktiskt, från hjärtat, föredrar att ge än att ta emot. Och visst är det sådär otroligt härligt storstads-sex-and-the-city-chickt att stressa fram i sina vinterpumps och halsdukar med ett gäng kassar i vardera handen och insupa känslan av att vara en del av något större, och faktiskt uppskatta det. Den här känslan håller i sig sålänge jag inte ser mig omkring, så länge blicken är häftad på taknocken eller juldekorationerna, och jag zick-zackar mellan barnfamiljer och yuppies. Men så kommer jag utanför dörrarna till Nordstan, och ut i Brunnsparken. Där sitter en kvinna med sjal över huvudet och håller i en tom kopp från McDonalds. Hon har trasiga vantar och saknar strumpor. Jag försöker, försöker, försöker innerligt att inte titta på henne, jag försöker att inte titta upp på familjemödrarnas likgiltiga blickar och jag försöker dölja mina påsar och shoppingvansinne inför kvinnan. Men det hjälper inte. Jag har redan börjat fråga mig själv vad fan jag sysslar med, hur jävla insane världen är och VARFÖR ska det vara såhär? Varför sitter kvinnan där på den iskalla marken, medan jag står här i äkta skinn-skor och iphone i fickan? Är det hennes eget fel, eller är det min förtjänst? Om vi låter bli att ställa oss frågorna om världens obalans och fokuserar på agerandet där och då. Vad gör jag? Ger henne en tia, i vissa fall en tjuga, till mina "medmänniskors" stora besvikelse. "Hon jobbar ju för maffian, pengarna går inte till henne." Må så vara att hon tvingas tigga under överinseende av något rövhål som tjänar ännu mer pengar på henne, men det är väl detsamma för oss alla? Vi har väl chefer och vd's som är de som håvar in de riktiga pengarna på vårt arbete? Så hon tvingas tigga för att överleva, och därför ska vi automatiskt ta avstånd från den verksamheten. Hade hon kunnat skaffa ett jobb hade hon nog gjort så, hade hon haft något annat val i hela världen än att be oss om växelpengar i 10 minusgrader, mitt i julruschen, så hade hon nog gjort det. Det är omständigheterna som skapar människan, hur mycket man än strävar efter något så kan inte alla få det de vill ha. Så vi måste göra det bästa av situationen, även en romsk kvinna utan nationalitet och ett hem gör det hon kan för att överleva. Hon kanske jobbar för maffian. Maffian är dumma. Men när samhället inte kan ta ansvar för alla individer, likväl som de kollektiv som uppehåller sig i det, vart ska man vända sig? När integrationsministrar låtsas att inte ser, när nazister får sprida propaganda i riksdagsval, och när vi tillsammans går ut och protesterar mot skatterna, det enda sociala skyddsnät vi har, vart ska man vända sig? Finns det ett enda alternativ där man kan överleva, få fortsätta hoppas och be till gudarna om ett underverk så vänder sig människan dit, även om det stavas maffia. Hade inte maffian fyllt en funktion för dessa människor så hade inte deras system fungerat, hur fel det än är. Hade samhället kunnat ta hand om sina olycklsfåglar som man ställer utanför genom ignorans, rädsla och lathet så hade inte en illegal verksamhet kunnat livnära sig på de chanslösa och bortprioriterade. Men attityden jag möter av mina likar, de innanför samhällets normer och spelplan, är antingen likgiltighet - man kan inte bry sig om alla, eller förakt - man har alla ett val, de måste ha valt sin situation, eller att det är jag, som reagerar, som bär med mig tankeställaren och skänker så oändligt lite pengar, som gör fel i mitt agerande. Jag är också en del av problemet, jag är en fis, jag gör inte hälften av vad jag kan, och borde göra, jag är lika blind och lika hopplöst indoktrinerad av västvärldens skyddssystem som alla andra. Men jag reagerar iallafall, jag har känslor. Och det är likgiltigheten som skrämmer mig. Bristen på medmänsklighet, att ingen tar ett steg utan att själv tjäna på det i slutändan. Vart börjar problemen?

Eftersom Augustpriset i måndags tilldelades bland annat Yvonne Hirdman, denna genusteorins stålmormor, samt att jag förra veckan fick bekanta mig med henne vid ett seminarie, och att jag strax innan läste en härlig avhandling av samma dam: Att lägga livet till rätta, gör att jag nu håller på att utvärdera mig själv som kvinna, i min roll som just kvinna. Det här med kön är ju ett otroligt fascinerande ämne, och det enda, enda, enda självklara sättet som du själv och din omgivning kommer att definiera dig utifrån. Vilka andra karaktäristika du har, hudfärg, längd, storlek, humör, klädstil, symboler, kommer, vågar jag påstå i andra hand i nästan samtliga fall. Definitionen utifrån kön görs ju även inom dessa andra identitetsramar, och till och med kvinnor emellan definierar vi oss som kvinnor, ofta, och inte som människa. Jag, personligen är både mycket stolt och tacksam över att vara kvinna, att kunna relatera till andra as-häftiga kvinnor, och att känna en mycket intim närhet med flera av mina könsförbundna utan att egentligen känna dem som personer. Jag har absolut ingen aning om hur karlar ser på saken eller hur deras reflektioner kring könsrollerna ser ut, och kommer därför, på mitt vanliga sätt, enbart diskutera det här utifrån mitt lilla, lilla synfält. Så, människan då, precis som djuren, precis som växter och träd: två kön, menade att komplettera varandra. 2010 så låter ju detta onekligen föråldrat, MEN, faktum kvarstår, de två könen har bestått, den grundläggande fysiken för alla levande varelser (ja, vi behöver inte disktuera hermafroditer just nu) är idén om två olika kön, ett manligt och ett kvinnligt. Sedan kan vi avsluta generaliseringen för allt levande där. Mänskligheten har i alla tider och samhället byggt samhällen utifrån två bestämda könsstrukturer, och idag är det nästintill omöjligt att separera sig själv, som kvinna, från sig själv som samhällsvarelse. Vart jag än tar vägen så kommer folk alltid veta detta om mig, jag är kvinna. Med definitionen följer föreställningarna. Vi har kommit långt, saker förändras, även trögrörliga mentaliteter börjar lossna och kvinnor kan vara kvinnor med en "twist". Det finns utrymme för alternativa könsroller, frånskilda kvinnor, homosexuella kvinnor, politikerkvinnor, kvinnor som kickboxas och kvinnliga sjökaptener. Detta hade varit otänkbart för blott 50 år sedan. Den mentala kvinnan har utvecklats, och kvinnans funktion i samhället har blivit alltmer uppluckrad och naturlig. För mig personligen innebär det att jag är så fullt upptagen med att kickboxas, styra båtar och bedriva politik att jag inte har haft en tanke på det där med kvinnokroppens funktion. Den fysiska kvinnans funktion. Barnafödandet. Kvinnor i allmänhet är skitbra på att föda barn. Jag personligen har inga känslor inför tanken på ett barn. Inga varma, inga kalla, inga känslor alls. Barn finns inte med på min karta, precis som Nord-Amerika inte fanns med på den europeiska kartan fram till 1492. Likt européerna ligger min intressezon någon helt annanstans, och borta bra, men hemma bäst. Att "upptäcka" en kontinent som alltid funnits är lika paradoxalt för mig som att skaffa barn bara för man är kvinna. Min fysik säger att jag ska skaffa barn, och det verkar ju gå utmärkt för alla andra. Är jag då dysfunktionell som kvinna för att mitt känsloliv inte berörs på något sätt av barn, i någon form? Under 30-talet hade jag givetvis blivit kategoriserad som en icke-kvinna, som en del av problematiken med dåtidens kris i befolkningsfrågan. Man indoktrinerade svenska hemmafruar med "hemmet" som en likvärdig arbetsplats till männens kontor, för att man var rädd att Sverige höll på att avbefolkas. Mamma/hustru-rollen etablerades som ett yrke för att höja statusen och uppmuntra till ökat barnafödande. Hemmafrurollen är så mycket mer än ett yrke, inte bara rent tids-mässigt, men det är också ett så mycket större åtagande än vad en yrkesroll är, ett åtagande som jag anser man behöver vara fit och skapt för. Då mitt känsloliv saknar en vital del av mamma-rollens efterfrågade kvalitéer är det kanske bättre att jag avsäger mig rollen som mor och fortsätter göra det jag är bra på? Jag hade ju inte sagt till min frisör att bli webb-redaktör. Jag hade ju inte föreslagit en kattmänniska att skaffa hund. Jag hade helt fortsatt min gilla gång, om det inte vore så att från alla håll så verkar folk tycka synd om mig, som tänker att jag måste känna mig tom, ohel, eftersom jag så uppenbart inte kan relatera till familjetanken. "Det kommer nog när du träffar nån", brukar min mor säga. Problemet är ju att jag känner ingen saknad, jag känner ingen sorg när jag ser hur mitt liv kommer utstaka sig framför mig. Jag spenderar otroligt mycket tid ensam jämt, och herregud, jag är ju lycklig. Jag trivs så smutsigt bra med mig själv, min sysselsättning, min fritid, mitt existentiella dravel och alltsammans som är jag. Bara jag. Kommer jag förändras? Givet. Kommer jag acceptera en förändring? Med öppna armar. Framtiden är enbart spännande, och jag kan knappt vänta tills den är här. Oavsett vad som händer med mig och min livmoder i framtiden anser jag ändå att medlidandet mot självvalda barnlösa är väldigt överemfaserat i ett samhälle där så mycket annat har kommit till vår acceptans. Mångfald, tack!