postmodernasubalterna

1. Jag är inte religiöst aktiv.
2. Jag är varken patriot eller anti-patriot.
3. Jag tycker det är fel att döda oskyldiga.
Men. Vad som hände i Stockholm i lördags är otroligt mycket mer komplext än intrycket jag får av tidningarnas rapporter och skribenters reaktioner. Istället för att söka förklaringar söks skyldiga, istället för att söka motiv bakom en självmordsbombning försöker man förutspå framtiden. Istället för att placera in händelsen i en kontext som skulle kunna ge svar till alla drabbade, hela svenska folket och även utom-svenska påverkade väljer man att bygga upp en hotbild, en rädsla, och därmed skapa fler konflikt-zoner. Jag erkänner att världen är fucked up, jag erkänner att extremism är farligt, och jag erkänner att terrorverksamhet i Allahs namn ger Islam ett krigiskt ansikte som främst blickar mot västvärlden. Men hur blev det såhär? Storyn går tillbaka flera hundra år, Islam är av naturen en religion som kräver vidarespridning av sitt budskap, som strävar efter ett globalt muslimskt broderskap och som behöver ett muslimskt politiskt styre för utövarna av religionen. Inom skäliga ramar accepteras kristendom och judendom i detta muslimska rike. Kristendomen har dock inte accepterat muslimer i sitt rike, utan segregationen var märkbar redan under medeltiden. Detta har under årens lopp, kolonialismen, imperialismen och globaliseringen till förtjänst skapat en outtömlig källa för konflikter, och förutspås av diverse teoretiker utmynna i "The Clash of Civilisations" - en oundviklig, övervåldsam slutgiltig strid mellan den västerländskt kristna modernismen och den österländskt muslimska traditionalismen. Ett rike mot ett annat. Nog om detta, tillbaks till samtiden, vad har detta med en svensk julrusch att göra? Sverige, precis som Italien, Frankrike, Holland, Spanien och diverse andra EU-länder har gått till en högerstyrd regering under senare år. Moderaterna i Sverige kan naturligtvis inte jämställas med Berlusconis och Sarkozys direkta fascism och främligsfientlighet, men lika lite som vi gör skillnad på iranska, irakiska, syriska eller pakistanska regeringar, nyanserar andra länder de europeiska regeringarna. När SD valdes in i vår blev detta en världsnyhet, det skrevs i New York Times om lilleputtlandet där Lars Vilks hägrar och fd nynazistiska partier sitter i riksdagen, där vi exporterar vapen till Israel och för krig i Afghanistan. Sverige har antagit sin globala roll, något vi låtit bli att göra i de två första världskrigen, allierade med Europa inför ett tredje. I försvar av demokratin. I försvar av SD i riksdagen, i försvar av vapenexport och i försvar av hets mot folkgrupp. I försvar av oljefinanspamperna. Sverige har äntrat världsscenen, Sverige är numera ett mål. Rättfärdigar detta en självmordssprängning i Stockholm? Nej. Rättfärdigar det här oskyldigas död? Absolut inte. Anser jag att Sverige får skylla sig själva och att extremisterna är något vettigt på spåren? Nej, självklart inte. Det finns oundvikligen problem med Mujahideens i många muslimska länder, men inga insatser västvärlden gjort i dessa länder har knappast hjälpt till att beveka problemet, tvärtom, underblåst en konfliktsituation som eskalerat i helt missriktade terrorbrott.
   Tidsandan har oundvikligen bestämt sig för att svenskar är oskyldiga till sin regerings agerande, men muslimerna är ansvariga för sina religionsbröders extremistiska feltolkningar av Koranen. Det begås brott och våld precis överallt i världen, ska inte hela världen hållas ansvariga för dessa då? Nej, man ska ju välja ut folk, bura in dem, isolera dem, avrätta dem, fighting fire with fire! Men eld slocknar inte med eld. Ackumulera lite kunskap och vi ska lära oss hur man släcker eldar, perspektiv, insikt, förståelse. Vi är beroende av omvärlden, vi kan inte leva utan den. Så vi måste lära oss att komma överrens med den.

Då jag på sistone ofta suttit inne med en nyopererad igelkott, Damien Rice, World of Warcraft och kolonialhistoria medan snön vuxit sig högre utanför min tröskel bestämde jag mig för att göra ett besök i den där riktiga världen som jag läst så mycket om men nästintill glömt bort. Det var lördag, det var fest, det var gott sällskap och det var, förhållandevis, helt okej musik. Festen som jag bjudit mig själv till förärades plötsligt av tio ståtliga killar i välpressade skjortor och ryktbara back-slick-frisyrer. Som den otroligt öppensinnade, väluppfostrade flickan jag är så dömer jag ingen och vet att även bakom ett kreditkort som pappa betalar kan det döljas en form av intressant tankeverksamhet. Alla presenterar sig dessutom artigt, vilket jag tycker bådar bättre än deras klädstil gör. Men. Ack. Och. Ve. Jag blir alldeles snart alldeles förfärad och alldeles mållös. Det visar sig att 9 av dem inte vet vem som bor i lägenheten, men att de gärna passar på att supa till det på andras livsrumsbekostnad. En härlig kille vänder sig till min tjejkompis och frågar "Hur långt inne är jag, så här (måttar med fingrarna), såhär eller såhär?". Inget "Hej, jag heter XX och bor i XX, vad heter du?". Inte ens en jävla enkel raggningsreplik som "Vilka vackra ögon du har!" Inget. Han frågar helt sonika hur långt inne han skulle vara bara genom sin blotta uppenbarelse. Snart visar det sig också att den absolut otrevligaste utav dem, som spyr Stockholmscynism och majonnäsdryga förolämpningar över både vänner och främlingar visar sig vara Carl-Robert Holmer-Kårell. "Carl-Robert Holmer-Kårell", säger ni, "det känner jag inte igen." Nej, precis. "Tittar ni inte på film eller?", säger hans vän bestört. "Jo", säger min vän Lotta. "Hallå, Eva och Adam, han som spelar Adam!", säger Carl-Roberts stolta vän. "Jahaaa", tänker vi alla. Så det här är killen som spelade Adam i en barn-tv-serie för 15 år sedan och DÄRFÖR tycker det är okej att bete sig som ett svin mot okända människor, i ett hem han blivit inbjuden till. Makes perfect sense. Vännerna var dessutom stolta över sin kamrat, och ursäktade hans beteende med "Han är inte sån när man väl känner honom..." Mhm? Så att bete sig som ett as mot sina vänner, mot inbjudna gäster till en fest han inte ens hör hemma på kan ursäktas med ett "Han är inte sån när man väl känner honom". Varför ska han vara sån när man inte känner honom då?
   Och det är här, mina vänner, kärnan till problemet ligger. För vad är det för bilder vi hela tiden matas av? Vad är det för retorik som faktiskt köps och säljs och efterfrågas av marknaden? Tyvärr, tyvärr, tyvärr är det ju just denna svin-exponering, förnedrings-tv och icke-presterande ytbaserad kändismarknad som säljer. Det är snabbt, det är lättillgängligt och det är underhållande så länge man kan distansera sig till det genom att helt enkelt stänga av tv-n. Men det när också en mentalitet hos oss som vuxit upp i detta klimat, om att allt man behöver göra är att svina till det i direktsändning, ha sex offentligt, eller måla sig blå för att man ska kunna göra sig en karriär på det. Och när ens 15 minutes of fame är över, så gör man det en gång till, i ett reunionprogram på tv5. Kändisskapet är målet, vägen dit kvittar. Hur kunde det bli så? Behöver Sverige en Hollywood-dröm där allting är möjligt, och alla kan "lyckas"? Är det fel att plädera för en god uppfostran och att livet är mer än att samla ligg på hög i sin telefonbok? Eller är det jag, som är too old for this sh*t och borde stanna inne på lördagarna? I såna fall är jag inte rädd för att bli gammal, i såna fall tar jag mina värderingar och min självgodhet och klappar mig själv på axeln i min ensamhet. Jag kan omöjligtvis vara en del av detta, hur mycket jag än skulle försöka. Men att vara tonåring i det här klimatet måste vara tuffare än någonsin.