postmodernasubalterna

Då jag på sistone ofta suttit inne med en nyopererad igelkott, Damien Rice, World of Warcraft och kolonialhistoria medan snön vuxit sig högre utanför min tröskel bestämde jag mig för att göra ett besök i den där riktiga världen som jag läst så mycket om men nästintill glömt bort. Det var lördag, det var fest, det var gott sällskap och det var, förhållandevis, helt okej musik. Festen som jag bjudit mig själv till förärades plötsligt av tio ståtliga killar i välpressade skjortor och ryktbara back-slick-frisyrer. Som den otroligt öppensinnade, väluppfostrade flickan jag är så dömer jag ingen och vet att även bakom ett kreditkort som pappa betalar kan det döljas en form av intressant tankeverksamhet. Alla presenterar sig dessutom artigt, vilket jag tycker bådar bättre än deras klädstil gör. Men. Ack. Och. Ve. Jag blir alldeles snart alldeles förfärad och alldeles mållös. Det visar sig att 9 av dem inte vet vem som bor i lägenheten, men att de gärna passar på att supa till det på andras livsrumsbekostnad. En härlig kille vänder sig till min tjejkompis och frågar "Hur långt inne är jag, så här (måttar med fingrarna), såhär eller såhär?". Inget "Hej, jag heter XX och bor i XX, vad heter du?". Inte ens en jävla enkel raggningsreplik som "Vilka vackra ögon du har!" Inget. Han frågar helt sonika hur långt inne han skulle vara bara genom sin blotta uppenbarelse. Snart visar det sig också att den absolut otrevligaste utav dem, som spyr Stockholmscynism och majonnäsdryga förolämpningar över både vänner och främlingar visar sig vara Carl-Robert Holmer-Kårell. "Carl-Robert Holmer-Kårell", säger ni, "det känner jag inte igen." Nej, precis. "Tittar ni inte på film eller?", säger hans vän bestört. "Jo", säger min vän Lotta. "Hallå, Eva och Adam, han som spelar Adam!", säger Carl-Roberts stolta vän. "Jahaaa", tänker vi alla. Så det här är killen som spelade Adam i en barn-tv-serie för 15 år sedan och DÄRFÖR tycker det är okej att bete sig som ett svin mot okända människor, i ett hem han blivit inbjuden till. Makes perfect sense. Vännerna var dessutom stolta över sin kamrat, och ursäktade hans beteende med "Han är inte sån när man väl känner honom..." Mhm? Så att bete sig som ett as mot sina vänner, mot inbjudna gäster till en fest han inte ens hör hemma på kan ursäktas med ett "Han är inte sån när man väl känner honom". Varför ska han vara sån när man inte känner honom då?
   Och det är här, mina vänner, kärnan till problemet ligger. För vad är det för bilder vi hela tiden matas av? Vad är det för retorik som faktiskt köps och säljs och efterfrågas av marknaden? Tyvärr, tyvärr, tyvärr är det ju just denna svin-exponering, förnedrings-tv och icke-presterande ytbaserad kändismarknad som säljer. Det är snabbt, det är lättillgängligt och det är underhållande så länge man kan distansera sig till det genom att helt enkelt stänga av tv-n. Men det när också en mentalitet hos oss som vuxit upp i detta klimat, om att allt man behöver göra är att svina till det i direktsändning, ha sex offentligt, eller måla sig blå för att man ska kunna göra sig en karriär på det. Och när ens 15 minutes of fame är över, så gör man det en gång till, i ett reunionprogram på tv5. Kändisskapet är målet, vägen dit kvittar. Hur kunde det bli så? Behöver Sverige en Hollywood-dröm där allting är möjligt, och alla kan "lyckas"? Är det fel att plädera för en god uppfostran och att livet är mer än att samla ligg på hög i sin telefonbok? Eller är det jag, som är too old for this sh*t och borde stanna inne på lördagarna? I såna fall är jag inte rädd för att bli gammal, i såna fall tar jag mina värderingar och min självgodhet och klappar mig själv på axeln i min ensamhet. Jag kan omöjligtvis vara en del av detta, hur mycket jag än skulle försöka. Men att vara tonåring i det här klimatet måste vara tuffare än någonsin.