postmodernasubalterna

Eftersom Augustpriset i måndags tilldelades bland annat Yvonne Hirdman, denna genusteorins stålmormor, samt att jag förra veckan fick bekanta mig med henne vid ett seminarie, och att jag strax innan läste en härlig avhandling av samma dam: Att lägga livet till rätta, gör att jag nu håller på att utvärdera mig själv som kvinna, i min roll som just kvinna. Det här med kön är ju ett otroligt fascinerande ämne, och det enda, enda, enda självklara sättet som du själv och din omgivning kommer att definiera dig utifrån. Vilka andra karaktäristika du har, hudfärg, längd, storlek, humör, klädstil, symboler, kommer, vågar jag påstå i andra hand i nästan samtliga fall. Definitionen utifrån kön görs ju även inom dessa andra identitetsramar, och till och med kvinnor emellan definierar vi oss som kvinnor, ofta, och inte som människa. Jag, personligen är både mycket stolt och tacksam över att vara kvinna, att kunna relatera till andra as-häftiga kvinnor, och att känna en mycket intim närhet med flera av mina könsförbundna utan att egentligen känna dem som personer. Jag har absolut ingen aning om hur karlar ser på saken eller hur deras reflektioner kring könsrollerna ser ut, och kommer därför, på mitt vanliga sätt, enbart diskutera det här utifrån mitt lilla, lilla synfält. Så, människan då, precis som djuren, precis som växter och träd: två kön, menade att komplettera varandra. 2010 så låter ju detta onekligen föråldrat, MEN, faktum kvarstår, de två könen har bestått, den grundläggande fysiken för alla levande varelser (ja, vi behöver inte disktuera hermafroditer just nu) är idén om två olika kön, ett manligt och ett kvinnligt. Sedan kan vi avsluta generaliseringen för allt levande där. Mänskligheten har i alla tider och samhället byggt samhällen utifrån två bestämda könsstrukturer, och idag är det nästintill omöjligt att separera sig själv, som kvinna, från sig själv som samhällsvarelse. Vart jag än tar vägen så kommer folk alltid veta detta om mig, jag är kvinna. Med definitionen följer föreställningarna. Vi har kommit långt, saker förändras, även trögrörliga mentaliteter börjar lossna och kvinnor kan vara kvinnor med en "twist". Det finns utrymme för alternativa könsroller, frånskilda kvinnor, homosexuella kvinnor, politikerkvinnor, kvinnor som kickboxas och kvinnliga sjökaptener. Detta hade varit otänkbart för blott 50 år sedan. Den mentala kvinnan har utvecklats, och kvinnans funktion i samhället har blivit alltmer uppluckrad och naturlig. För mig personligen innebär det att jag är så fullt upptagen med att kickboxas, styra båtar och bedriva politik att jag inte har haft en tanke på det där med kvinnokroppens funktion. Den fysiska kvinnans funktion. Barnafödandet. Kvinnor i allmänhet är skitbra på att föda barn. Jag personligen har inga känslor inför tanken på ett barn. Inga varma, inga kalla, inga känslor alls. Barn finns inte med på min karta, precis som Nord-Amerika inte fanns med på den europeiska kartan fram till 1492. Likt européerna ligger min intressezon någon helt annanstans, och borta bra, men hemma bäst. Att "upptäcka" en kontinent som alltid funnits är lika paradoxalt för mig som att skaffa barn bara för man är kvinna. Min fysik säger att jag ska skaffa barn, och det verkar ju gå utmärkt för alla andra. Är jag då dysfunktionell som kvinna för att mitt känsloliv inte berörs på något sätt av barn, i någon form? Under 30-talet hade jag givetvis blivit kategoriserad som en icke-kvinna, som en del av problematiken med dåtidens kris i befolkningsfrågan. Man indoktrinerade svenska hemmafruar med "hemmet" som en likvärdig arbetsplats till männens kontor, för att man var rädd att Sverige höll på att avbefolkas. Mamma/hustru-rollen etablerades som ett yrke för att höja statusen och uppmuntra till ökat barnafödande. Hemmafrurollen är så mycket mer än ett yrke, inte bara rent tids-mässigt, men det är också ett så mycket större åtagande än vad en yrkesroll är, ett åtagande som jag anser man behöver vara fit och skapt för. Då mitt känsloliv saknar en vital del av mamma-rollens efterfrågade kvalitéer är det kanske bättre att jag avsäger mig rollen som mor och fortsätter göra det jag är bra på? Jag hade ju inte sagt till min frisör att bli webb-redaktör. Jag hade ju inte föreslagit en kattmänniska att skaffa hund. Jag hade helt fortsatt min gilla gång, om det inte vore så att från alla håll så verkar folk tycka synd om mig, som tänker att jag måste känna mig tom, ohel, eftersom jag så uppenbart inte kan relatera till familjetanken. "Det kommer nog när du träffar nån", brukar min mor säga. Problemet är ju att jag känner ingen saknad, jag känner ingen sorg när jag ser hur mitt liv kommer utstaka sig framför mig. Jag spenderar otroligt mycket tid ensam jämt, och herregud, jag är ju lycklig. Jag trivs så smutsigt bra med mig själv, min sysselsättning, min fritid, mitt existentiella dravel och alltsammans som är jag. Bara jag. Kommer jag förändras? Givet. Kommer jag acceptera en förändring? Med öppna armar. Framtiden är enbart spännande, och jag kan knappt vänta tills den är här. Oavsett vad som händer med mig och min livmoder i framtiden anser jag ändå att medlidandet mot självvalda barnlösa är väldigt överemfaserat i ett samhälle där så mycket annat har kommit till vår acceptans. Mångfald, tack!